I luthersk kristen tradition finns en nedåtgående rörelse med en stark betoning av hur Gud gör sig till ett med den gudlösa människan. Den föreställningen går som en röd tråd genom denna doktorsavhandling i religionsvetenskap. Utifrån två förutsättningar konfronteras fyra lutherska tankefigurer med Selma Lagerlöfs författarskap. Den ena förutsättningen utgörs av självklarheten som fenomen. Selma Lagerlöfs religiösa rötter beskrivs innehållsligt sett ofta som ingenting - en traditionell bakgrund, en vänlig odogmatisk fromhet osv. Men just denna självklara bakgrund har också ett innehåll - nämligen den lutherska tro som var en del av det samhälle hon växte upp i. Den andra förutsättningen är att luthersk livsförståelse kan uttryckas episkt. I berättelsen gestaltas relation och verklighet. I Selma Lagerlöfs berättelser uttrycks den lutherska förståelsen av relationen Gud - människa och människa - människa. Avhandlingen preciserar några drag i 1900-talets lutherforskning, för att ge en bild av den lutherska självklarhet som präglar både Selma Lagerlöf och annan luthersk livsförståelse. Hit hör tron på ordets löfte, tron på att Gud är skapare och har försyn om skapelsen, kallelseläran med tvåregementsläran samt en korsets teologi som betonar Guds nedstigande i det mänskliga. Några av de stora romanerna, som t.ex. Gösta Berlings saga, Jerusalem och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige tas upp till behandling, samt ett antal berättelser, sägner och legender. I avhandlingen visas hur den lutherska livsförståelsen uttrycks i dessa berättelser och deras tolkning av verkligheten.