År 1527 framträdde i Dalarna en ung man som uppgav sig vara Nils Sture, äldste sonen till den sju år tidigare döde riksföreståndaren Sten Sture d.y. och Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Hans mål var att störta landets regent Gustav Vasa, men revoltförsöket misslyckades kapitalt. Följande år tog han slutligen sin tillflykt till Rostock, där han på Gustav Vasas enträgna begäran fängslades, ställdes inför rätta, dömdes till döden och avrättades för uppror och för att ha uppträtt under falsk identitet. I historieskrivningen rådde länge inget tvivel om att Daljunkern - uppviglarens hävdvunna namn alltsedan Peder Svarts krönika - var en bedragare. En försiktigt avvikande mening tillkännagavs 1942 av Folke Lindberg, som menade att "det går inte att hålla fast vid omdömet, att daljunkern inte kan ha varit den han gav sig ut för". Uppfattningen fick inget genomslag. Sextio år senare, 2002, ansåg sig emellertid Lars-Olof Larsson kunna leda i bevis att Daljunkern verkligen var Nils Sture. Denna omprövning föll däremot i god jord. Den allmänna eller åtminstone vanliga meningen bland såväl fackhistoriker som andra som har skrivit eller uttalat sig i ämnet förefaller numera vara att Daljunkern och Nils Sture var en och samma person eller att detta i varje fall inte kan uteslutas. I denna skrift granskas argumenten för omsvängningen. Samtidigt presenteras en hittills märkligt nog obeaktad källuppgift, som måste betraktas som en pusselbit av högsta värde för frågan om Daljunkerns påstådda identitet. Den Larssonska tesen visar sig därmed vara ohållbar. Det finns med andra ord ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i Daljunkerns egna ord inför domarna i Rostock att han inte var herr Stens och fru Kristinas son.