Tankarna på att berätta om ett gömt Öland dök upp i april 2015 under arbetet med att röja fram ett igenvuxet gravröse på Stora Alvaret. Sankt Pers nycklar blommade i den tunna alvarjorden. I luften hördes det sträva skorrandet från ett par korpar. Var det Odens korpar? Varför har röset fått ärva namnet Odensrör från en av våra mest fruktade asagudar? Boken handlar om sådant, om gudar, gravrösen, byar, fornborgar och annat som människor lämnat efter sig. En del är lätt att se, men mycket är svårfunnet. Kvar i Mittlandsskogen finns ännu de välbevarade ruinerna av Eriksöre Österskog, ödebyn efter 1800-talets fattigaste människor. Idag är byn där Eriksöre inhyses bodde framröjd ur skogen. Från byn är det inte långt till Lenstad fornborg som lämnat ifrån sig fynd från det dramatiska 400-talet. Till sådant som försvunnit hör det gamla gränsmärket Ingefreds sten som däremot har efterlämnat en fantastisk historia som leder ända tillbaka till Svearikets maktövertagande på Öland. Men allt är inte så gammalt. Man kan ännu vandra på banvallen efter Ölands järnväg där de sista tågen rullade 1961. Öns rika historia har lämnat spår överallt. 1897 inleddes torrläggningen av Lenstad mosse, en av öns rikaste våtmarker. Den åkermark som skulle vinnas blev det inte mycket av. Men idag är de utdikade mossarna några av Ölands finaste orkidéängar. Tack vare ett par islandshästar kom jag att hamna i detta fascinerande gränsland mellan alvar och lövskogsrike. Där, i Lenstad, Kalkstad och byarna runt omkring, har jag hållit till under de år det tagit att knåpa ihop denna bok. Här har jag utforskat de idag allt mer igenvuxna lövskogsmiljöerna, följt kanaler, diken, markvägar och stenmurar. Arbetet ledde också in i lantmäteriets skatt av gamla kartor. Det gömda Öland är författarens tionde bok om ön.