Det finns en egendomlig dragningskraft i gamla, övergivna vägar. På Stora Alvaret finns ett nätverk av gamla vägar och stigar, igenvuxna och bortglömda av dagens invånare i byarna. Vägarna vittnar om en svunnen tid när det, trots fulla arbetsdagar, inte var så bråttom. Man kunde helt enkelt inte ha bråttom. I vår tids uppskruvade tempo är det lätt att glömma bort att bilar och asfalterade vägar är en nyhet i kommunikationernas historia. Bilen är det första man måste tänka bort när man vandrar ut på Stora Alvaret för att finna spåren av de för länge sedan övergivna alvarvägarna. Men de finns kvar som slingrande spår i blanknötta kalkstenshällar och hålvägar som under århundraden av transporter skurits ner i alvarets moränbäddar. I flera tusen år har människan varit hänvisad till att vandra innan transporterna började underlättas av ridhästar, oxdragna vagnar och hästanspända kärror. Långsamt har människan färdats under större delen av sin historia. Även sin tids yrkesresenärer som den berömde fortifikationsingenjören Erik Dahlberg reste på 1600-talet högst ett par mil om dagen...