Den röda tråden i Gustaf Mannerheims livsgärning var kampen mot bolsjevismen. En av de närmaste medarbetarna ställde sig efter marskalkens död frågan om dennes liv varit förfelat, eftersom bolsjevismen fortfarande höll största delen av den eurasiska landmassan i sitt grepp, ett grepp som därtill inte föreföll att kunna släppa i första taget. Sovjetunionen som nyligen detonerat sin första atombomb stod på höjden av sin makt, och sammanbrottet fyra decennier senare kunde inte anas, knappast ens drömmas om. Själv ansåg Mannerheim att han genom sin insats 1918 hejdat det för honom förhatliga samhällssystemets spridning till Norden och Västeuropa efter första världskriget, och upplevde uppenbarligen att han inte fått det erkännande han förtjänade för detta. Enligt honom hade världen besparats mycken ofärd om man medan tid ännu varit ingripit mot de nya härskarna i S:t Petersburg och Moskva. Efter bolsjevismens seger i Ryssland uppstod en reaktion mot denna i den närmaste omgvningen. Tvärs