Han är en sjuåring i Småland i vedboden med svarta dörren på glänt, medan hon är tio år och hänger upp och ner i knävecken på piskställningen i förorten öster om Helsingfors. Långt senare träffas de, förälskar sig, blir ett par som delar konstnärsarbete och trerummare och har varit i Afrikas innersta. Susanne Ringell skildrar i sin nya roman hur syret inte alltid räcker till för två i ett långt konstnärsäktenskap. Men framförallt skriver hon vackert och vist om den mogna kärleken och om höstens lekar som är annorlunda, disiga och mer dröjande. 'I den oeldade bastun, husets kallskåp, förfars de sista jordgubbarna. Rötmånaden tar allt. Ingenting går att spara. Oh, baby, don't tell me we blew it.' Språket är konkret och poetiskt som bara Susanne Ringell kan när hon skriver om förälskelse och kärlek, om sökandet efter frid, och om kroppen som vårt hem på jorden: den åldras, tvingas på cancerundersökningar, könshåren glesnar, resorna blir färre och väninnorna dör. Kroppens kalligrafi är en