Kćeri Abdulahova [Ack, Abdulahs dotter] Titeln på Mirzeta Memišević Hodžićs bok ”Kćeri Abdulahova” väcker omedelbar uppmärksamhet med sin vokativform, som lyckas få oss att känna ett särskilt känslomässigt engagemang för det som finns mellan dess två pärmar. Genom att hälla sig in i den skapar Memišević Hodžić sitt intima hem i poesin, där hon bjuder in oss till dialog. Men denna nominella vokativ ger oss en ton som är samtidigt allvarlig, vilken också visas i själva dikterna, när de utforskar komplexa interna processer, filosofiska och vardagliga dilemman. (Dr Azra Hodžić-Čavkić) Poesisamlingen ”Kćeri Abdullahova” erbjuder inte enkla svar och nöjer sig inte heller med ytliga bilder. Den är djupt personlig och samtidigt universell – en spegel av tid och rum, men också en återspegling av varje individ som någonsin känt förlust, längtan, nostalgi, hjälplöshet, men också trots, ömhet, hopp. Detta är en samling som uppstår ur behovet att tala om det som ofta hålls tyst – att känna det som kan ha undertryckts alltför länge. Även om den är vävd med svåra teman, glider denna samling aldrig in i patetik. Tvärtom, med språkets kraft, uttryckets enkelhet och känslornas uppriktighet, ökar hon medvetenheten om mänsklig sårbarhet, men också styrka. (Nermina Alihodžić Usejnovski)