Du befinner dig i det där rummet med smutsigt kakelgolv och nedfällda gardiner, som vinden tar tag i, och under några sekunder flödar ljuset in från gatan. Så blir det mörkt igen. Rop på ett främmande språk från en skolgård kommer och går. Minnen och sömn, ödsliga platser eller befolkade från tidigare liv, nätter av vaka. Allting var tidvatten. Människor drogs genom dig och du genom dem. Du skriver dig fri från det förflutna och upptäcker världen på nytt. Det var en sak till, om kärleken, när du granskade den var det försent.                                                    Du också skulle vara en främling här. Gardinernas plötsliga in-                                                    eller utsvällningar i fönstret skulle rapportera om världsläget. Vi                                                    skulle båda vara främlingar, våra få begripliga ord droppar ur en                                                    silverkran kopplad till den dånande staden. Hagelin skriver i