Aforismer i levnadsvishet (1851) var en skrift som ingick i Schopenahuers verk Parerga und Paralipomena (1851) - en samling filosofiska reflektioner i två volymer ej avsedda som en introduktion till hans tankebanor och inte heller en summering av dessa, men som ändå med fördel kan läsas av den oinitierade. C.V.E. Carlys översättning har dammats av och varsamt redigerats och bearbetats. I Aforismer i levnadsvishet överger Schopenhauer den traditionella filosofiska jargongen för en snabb och övertygande stil som mer direkt uttrycker viljans metafysik. I texten förespråkar han individuell viljestyrka, oberoende och förnuftiga överväganden framför tendensen att agera på irrationella impulser. Han presenterar riktlinjer för att uppnå ett fullt och rikt sätt att leva - med den lilla knorren - att även ett gott liv bör sträva efter något större och ädlare. Bland annat skriver han: "Varje dag är ett liv i smått, till vilken uppvaknandet är födelsen och dess avslutning med sömnen är döden. Så är också varje insomnande en daglig död och varje uppvaknande en daglig ny födelse. Ja, för att genomföra liknelsen, kan man betrakta obehaget och svårigheten vid uppstigandet som födslovåndorna." Han belyser även kallt detta ack så vanliga bland människorna - kanske än mer aktuellt på 2000-talet: "[...] fåfängans tillfredsställelse är, det ser man dagligen, en njutning, som folk värderar mer än allt annat; men den är möjlig endast genom det att man jämför sig med andra." Boken är full av liknande skarpsinne och förnuftigheter. Schopenhauer får här sista ordet: "Rikedom är som havsvattnet: ju mer man dricker av det, desto törstigare blir man."