Två män i yngre medelåldern, den ene med småbarn och den andre med gravid flickvän, reser på en helgresa till Oslo för att träffa kompisar, supa hårt och förtvivlat klamra sig fast vid den flyende ungdomen. Fyllesvetten som rinner utför huvudpersonens retirerande hårfäste, de infernaliskt väl fångade replikväxlingarna, den vaga skammen i baksmällan - allt får mig att må lika dåligt som om jag själv varit med på den här tröstlösa vandringen mellan norska uteställen fyllda av folk bra mycket yngre än jag själv. Efter gott och väl ett decennium då den typiska svenska seriedebutanten varit en tjej i 25-årsåldern, känns det nästan chockerande fräscht, på ett bakvänt sätt nyskapande, att få krypa under skinnet på en medelålderskrisande manlig akutläkare. "Oslo" är en påminnelse om skönheten i det självbiografiska berättandets ynkedom. - Mats Jonsson