För två år sedan upptäckte jag att mina hälar var torra som bra ved i vindskydd; jag sätter inte dit en tändsticka. För fyra år sedan tappade min röst sin klang och sin spänst, mer eller mindre över en natt - och kvar blev ett instrument som stöter ur sig ord, en gubbes ljud. Att kroppen är en tombola, ett tivoli och ett skramlande godståg har jag inget principiellt att invända emot. Och jag står för att den somliga obevakade stunder kan få bli en blå fjäril, som fördrömd och klart porlande som gott fjällvatten. Jag - människa bland människor - är den ansvarige, för mitt, för min del. Att reda upp och rota i, sortera och stapla, slänga och spara. Att över kroppens gyckelspel häpna, att vänja sig vid.