Låt oss ta pepparspray för att gråta ut ordentligt, klä oss i benzo och tvinga jävla skitdöden att be om ursäkt. Överst på hatlistan står alltid du själv så vad kan vi göra förutom att ge oss själva en liten paus, tvångsposera och kasta den första stenen. Men Mathias Leclér kastar inga stenar och är inte fri från synd. Han sonar synderna genom att hela tiden vända blicken inåt: genom projektet Villfarelser. Hela tiden synliggörs den egna och ibland allmängiltiga ångesten. Hela tiden med skrattet som vapen och skydd. Det är synd om människan, men det är fan rätt åt oss, menar Leclér. Det är synd om oss, men vad kan vi göra förutom att just använda skrattet och se det humoristiska i allas våra misstag och sluta känna skam över vår mänsklighet. Det är vårt jobb att fucka up, fuck ur, för att sedan vältra sig i smutsen över att vi gjort just så. Skrattet är skyddet mot mörkret; skrattet är livet och det som ger oss kraft att fortsätta när allt blir svart. Men vi måste våga och orka möta den svärtan som existerar i varats djup och som är en del av själva livet. Självmodsboken är en hyllning till alla de som vågar vara sig själva, som vågar stå upp och skratta depressionen i ansiktet, som vågar omfamna varats skuggsida. Så ge dig själv en chans, låt oss skratta åt oss själva, för i den akten finns förlåtelse och modet att kanske kunna, om inte älska dig själv, så i alla fall stå ut. När vi står ut med oss själva kan vi också leva med våra nästa, den andre. Lev idag för morgondagen kommer kanske bli sämre, eller helt åt helvete. Det enda vi kan veta med säkerhet är att det humorlösa samhället är en plats som saknar både frihet och rätt att bli och kunna vara vilka fan vi vill. Så låt skrattet vinna!