En journalist och en polis hittas döda i en gammal brunn i byn Lunde i Kramfors. En mystisk individ har setts smyga runt torpet och människorna i byn är rädda. Mordutredarna Hjalmar Lund och Laleh Forss sätts på fallen. I mordoffrens bakgrund upptäcks något oväntat som får konsekvenser för det fortsatta arbetet och spåren leder till Hälsingland. Relationen mellan kriminalarna är laddad och de hamnar flera gånger i komiska situationer. En spännande intrig, där upplösningen är överraskande och läsaren får också vara med om ytterligare ett brutalt mord. "En skickligt vävd intrig, där upplösningen är överraskande och läsaren får då också vara med om ytterligare ett brutalt mord", skriver Författarcentrum. "Perrongen på Slussens tunnelbanestation var packad. Direktör Wass försökte tränga sig in i den fulla tunnelbanevagnen. Den store, vältränade mannen stötte till en späd, vithårig gammal kvinna. Åldringen skrek till och famlade förgäves i luften efter stöd. Hon föll mot betonggolvet med huvudet före. Ljudet, när kvinnans skallben spräcktes, lät som knäckandet av en kokosnöt, men starkare, tänkte han. Kvinnan blev omedelbart medvetslös av tryckvågen på hjärnan, visste han sedan sin tid som sjukvårdare under militärtjänsten. Det bildades en folkmassa på perrongen i en ring runt kvinnan. Två personer knäböjde över bröstkorgen och ansiktet med fåfänga försök till återupplivning. Han pressade sig bort från uppståndelsen kring den döende och in i tunnelbanevagnen. Wass hamnade i mittgången mellan tunnelbanedörrarna. Här kunde han överblicka situationen, hämta andan och hoppas att ingen hade upptäckt att han orsakade en människas för tidiga död. Det var inte första gången, han log och en känsla av makt över liv passerade genom kroppen. Tunnelbanan stod stilla och fler började hjälpa till med få liv i kroppen. Wass förflyttade sig genom vagnen och skyndade ut genom en dörr längre bort. Tog trapporna upp, passerade spärren och genom dörrarna. Han fortsatte mot Katarinavägen och vinkade in en taxi. Färden gick mot Grand Hotel där han skulle äta gott med en gammal vän från Hälsingland. Händelsen nere i tunnelbanan hade börjat rinna av. Wass brydde sig inte det minsta om den gamla damens öde, men hyste rädsla över att åka fast. Han såg genom de svarta solglasögonen den vackra utsikten över det gråblå vattnet nedanför slottet. Wass tänkte på att vatten snart skulle göra honom förmögen. Ingen skulle hindra honom. Den allvarliga minen övergick i ett brett leende vilket medförde att resterna av ett gammalt ärr på ena kinden framträdde tydligare."