Den 16 november 1824 hittades den 27 årige drängen Petrus Larsson död i sin säng kl. halv fyra på morgonen. Snart började rykten löpa om att allt ej stod rätt till utan att han kunde ha blivit förgiftad. Det föranstaltades om obduktion och vid midsommartiden 1825, sju månader efter dödsfallet, grävde man upp Petrus kropp. Obduktion genomfördes och 2-3 månader senare företogs även kemisk undersökning av maginnehållet som resulterade i ett intyg där läkaren beskrev att det fanns arsenik samt möjligen även svavelsyra i den dödes innanmäte. På det urtima tinget i Arvidsjaur som började den 15 oktober 1825 blev så småningom två kvinnor misstänkta för gärningen. Den ena var Petrus svägerska och den andra var dennas mor. Orsaken till mordet skulle vara att undanröja Petrus från hemmansbesittningen till förmån för brodern Johannes och svägerskan. Båda anklagade kvinnorna förnekade medverkan till förgiftningen men de kom trots detta att bli inlåsta på Tukthuset, eller "Norra Corrections Inrättningen" i Stockholm, där de senare avled. Det finns ungefär åttahundra handskrivna foliosidor från rättegångarna och från fängelsetiden. En stor del av dessa dokument presenteras i denna bok, vilket ger en levande bild av hur rättsväsendet fungerade, hur rättslös en misstänkt kunde vara i en process där domaren i realiteten var åklagare och där försvarsadvokat var ett okänt begrepp. Man får även glimtar av det dagliga livet i en bondby, av marknadsresor och spannmålstransporter. Då det i flera sammanhang framförts tvivel, huruvida de båda kvinnorna verkligen var skyldiga, granskas i bokens tredje och sista del de data som finns och diskuteras möjligheten av en annan förklaring till dödsfallet.