Lotta Antonsson är en av Sveriges mest framstående representanter för de kvinnliga fotografer som på 1980-talet inledde ett ifrågasättande av den manliga dominansen inom fotografin. Genom bland annat performance, video och iscensatt fotografi, undersökte de alternativa uttrycksmöjligheter inom mediet. De experimenterade och formulerade en ny typ av bilder, som kom att få stor betydelse för utvecklingen av det fotografiska uttrycket. Under 1990-talet förändrades förutsättningarna för kvinnliga fotografer, bland annat genom tillsättningen av Tuija Lindström som professor på Fotohögskolan i Göteborg. Perspektiven förändrades med fördjupade teoretiska studier och vidare internationella referensramar. Lotta Antonsson nämner själv Cindy Sherman, Barbara Kruger och Louise Lawler som särskilt viktiga influenser. Antonsson studerade på Konstfack i början av decenniet, varpå hon i mitten av 1990-talet lämnade den svenska konstscenen och flyttade till USA. Där började hon arbeta med svartvita bilder, något hon tidigare strävat efter att bryta med. Hon började nu intressera sig för det undermedvetna, bilderna tog upp existentiella frågor med unga flickor i fokus. Idag använder Lotta Antonsson i stor utsträckning fotografier från 1960 och 70-talen som utgångspunkt i sina arbeten. Förlagor som hon bearbetar på olika sätt genom att till exempel klippa bort, särskilt betona vissa delar eller placera snäckor, stenar, koraller eller blommor på utvalda kroppsdelar. De bilder hon använder har ett särskilt tidspräglat uttryck, samtidigt som de bidragit till att sprida bilden av den kvinnliga kroppen i det offentliga rummet. Genom att återanvända dessa bilder inom ramen för sitt eget konstnärskap, kopplat till den historia hennes arbete inom svensk och internationell fotografi utgör, ger hon bilderna en ny betydelse. Härmed skjuter hon medvetet in nya tolkningsmöjligheter både i sina egna arbeten och i det historiska materialet.