Hugo Claus (1929-2008) ses av många som Belgiens främste författare i modern tid. Han var under femton år nominerad till nobelpriset i litteratur, men hade talang även inom andra områden och verkade bl.a. som målare, manusförfattare och filmregissör. Claus var en mästare på att fånga olika karaktärers perspektiv och göra dem trovärdiga. Berättartekniken är komplex och hans texter växer gradvis fram både framåt och bakåt i tiden. Naket allvar blandas med en drastisk, nästan uppsluppen galghumor och hans avskalade men precisa språk skildrar både hans eget och samhällets söndervittrande. I de två berättelserna skildras några belgiska öden på tröskeln till det nya millenniet. I Sista bädden ställs livet på sin yttersta spets i relationen mellan det forna pianist-underbarnet Emily och städerskan Anna. Närgångna journalister och en gemensam tragedi fräter på de inblandade, samtidigt som det förgångna exponeras i plötsliga scener. En vandring i sömnen är Hugo Claus sista prosatext. Den kom till när de första tecknen på en begynnande Alzheimerssjukdom drabbade författaren, men medan han fortfarande var kapabel att betrakta sjukdomen utifrån. I historien speglas den labyrintiska staden Gent i konsthandlaren Luc, som går vilse i både staden och sitt eget inre. Hans sökande leder honom ut på jakt efter sin gamle kompanjon och skuggor från sitt tidigare liv. I ett efterord intervjuas översättaren Per Holmer, som ger en unik inblick i sitt mångåriga samarbete med Hugo Claus, samt ger sin syn på de båda texterna.