Hur är det att åldras och bli gammal?Det ville prästen och psykologen Elisabeth Arborelius ta reda på genom att tillfråga - de gamla själva.Under flera års tid gjorde hon hembesök hos äldre på Södermalm i Stockholm för att samtala om åldrandets villkor.I Hur livet blev får vi möta över 50 äldre människor. De berättar om hur deras liv har varit, vad som upptar deras tankar, hur de ser på de kvarvarande dagarna och det avslut som närmar sig allt snabbare.Samtalen har i hög grad styrts av de gamla själva och ger en osminkad bild av hur det är att åldras. Ett återkommande tema är de stora och smärtsamma problem som de äldre antingen har varit med om eller upplever i sin vardag.»De bilder man visar i media på äldre är ofta retuscherade för att undvika en sann bild av åldrandet. Jag uppfattar att man generellt i samhället förnekar åldrandet snarare än att acceptera det. Det är tabu att prata om hur det verkligen är«, skriver Elisabeth Arborelius. Hur livet blev är en bok för alla som funderar över vad åldrande och ålderdom innebär. Den riktar sig såväl till dem som själva är äldre eller har äldre anhöriga, som till dem som arbetar med äldre eller har behov av att reflektera mera över livets mening.Elisabeth Arborelius är präst, psykolog, psykoterapeut, teologie doktor och docent i psykologi vid Karolinska Institutet. Hon har tidigare bland annat givit ut böckerna Själavårdssamtal med utsatta människor (2016), Att vägra ge upp: Att leva med återkommande depressioner (2014) och Finns det en klyfta mellan kyrkan och folket?: Intervjuer med församlingsbor och präster i Stockholmsområdet (avhandling, 2009). »Min mamma som blev bortemot 100 år uttryckte upprördhet över tilltagande begränsningar med ökad ålder och sa: Det här hade jag aldrig räknat med, det var ingenting vi någonsin pratade om. Alla dessa människor som vi ser på stan, på bussen, på tunnelbanan: äldre med sina rullatorer och sin osäkra gång. Men - det är dom. Det gäller inte mig. Jag är inte där. Och jag kommer aldrig dit. Ville jag intala mig för några år sedan.En av mina äldsta vänner försvinner gradvis in i demens från 65 års ålder. Mina samtal med en annan nära vän handlar alltmer om trötthet, artros, restless legs, blodtrycksfall och vi inser att det inte är något tillfälligt - vi närmar oss åldrandet och döden. Ett halvår senare får min make sin första hjärtinfarkt. Då är vi 75 och 80 år.Nu är vi där. Åldrandets förfall har satt i gång. Hur ska vi klara av att handskas med detta? Det handlar inte längre om dom.Det handlar om oss.« Elisabeth Arborelius