Är det verkligen tillåtet att följa sina innersta drömmar? Är det inte lite väl egoistiskt att gå sin egen väg? Och måste man inte ha en god ekonomi för att kunna bejaka sig själv? Ediths liv är en ständig kamp och hon arbetar hårt för att få vardagspusslet att gå ihop. Pengarna räcker aldrig, barnens pappa träffar en ny kvinna, och när Edith blir uppsagd från jobbet når hon botten. Samtidigt som hon utkämpar sin strid för att överleva sker flera dödsfall i hennes närhet. Skärrad av deras livsöden påbörjar hon sin vandring uppåt igen. Men det går långsamt och Edith är otålig. Vad är egentligen meningen med livet? Har hon det som krävs för att leva det liv hon alltid drömt om? Trött på att kämpa, bearbeta och processa önskar hon att hon bara skulle kunna knäppa med fingrarna och transportera sig till en helt annan tillvaro. Som genom ett under kommer Edith i kontakt med Clara och John. De hjälper henne ta sig igenom nya portaler för att utforska nya världar. Sakta men säkert börjar Edith bejaka sig själv för att leva sitt liv fullt ut. Kan det verkligen vara så enkelt som att lösningarna på våra problem finns mycket närmare än vi tror men att vi är förblindande att se dem?