Då och då kom scener ur Emils långa dykarliv till honom. Han var långt nere i det mörka och grumliga vattnet och letade efter något. Ibland var det drunknade personer som måste hittas. Värst var det när han hämtade upp barn som tittade på honom som om de ville säga något.   Kunde personalen på det nyrenoverade demensboendet föreställa sig vilka liv vårdtagarna hade bakom sig, eller såg de dem som en ganska homogen grupp av människor, som alla var beroende av vård och tillsyn?   Berättelsen handlar om personerna i och kring ”Lustslottet” som tillskyndarna av renoveringsprojektet sinsemellan kallade den gamla byggnaden. Man får en inblick i det dagliga livet på boendet och tillbakablickar på ett antal vårdtagares tidigare mycket varierande livsöden. Flera av dessa har verklighetsbakgrund, andra är fiktiva. Tanken på att skriva denna bok kom när författaren fick insyn i äldrevården genom att en anhörig vistades på ett sjukhem några år.   Åke Rosén är en pensionerad rektor i en mellansvensk stad. Han har tidigare skrivit två böcker: Biggles Pojkar är en självbiografisk berättelse om några händelserika år i författarens ungdom, och hans utbildning till stridspilot. Pojken På Station är en roman som skildrar en pojkes barndom i en norrländsk by, hans uppväxt och en period i hans vuxna liv, som bland annat utspelas i Västafrika.