I snart fyrtio år har varenda fråga som vi som samhällsmedborgare haft anledning att ställa haft ett och samma svar: JAG."Vem ska sörja för min pension?" "Jag.""Vem ska planera och ansvara för mina barnsskolgång?" "Jag.""Vem ska ta hand om min sjuka och gamlåmamma?" "Jag." Eller möjligen, om jag betalar dig: "Du."Hanna Zetterberg säger att svaret i stället borde vara du och jag, alltså "VI". Och drar en lans för det gemensamma - kollektivets återinförande. Ensam är inte stark. En stark stat är inte heller stark. Det är det gemensamma - kollektivet - som är vägen framåt. Tillsammans kan vi åstadkomma så mycket mer, frigöra tid, pengar - och kraft. Det bästa, och mest oväntade, exemplet på detta är lusbekämpningen. Det spelar ingen roll hur mycket du anstränger dig om inte alla andra omkring dig gör samma sak. Luskamning är något ALLA måste göra SAMTIDIGT. Annars funkar det inte. Det här visste man redan på stenåldern, de äldsta luskammarna är tusentals år gamla.Förmodligen har hela vår idé om veckans sju dagar, Bibelns skapelsemyt, hämtats från lusens reproduktionscykel. Lusen är alltså vår närmaste och mest trogna följeslagare, obehagligt och fascinerande!I "Löss och människor" varvar Hanna Zetterberg lusens idéhistoria med tankar om det kollektiva samhällets fördelar. I dessa dystra tider lånar hon friskt och med gott humör dessutom från den mest maskulint kodade domänen av alla - armén - och lanserar ett nytt högaktuellt verb,"trossa"!