När jag som liten lärde mig åla fram på golvet vände jag mig oft a om och slog med handen på benen. På senare år berättade mina föräldrar detta för mig. Jag förstod ju inte att det var mina ben då jag inte kände något mer än att det var väldigt tungt. Det var också först när jag fi ck min första rullstol som jag på allvar kunde börja utforska min omvärld. Innan dess satt jag på golvet på den plats där någon satte ned mig och var också kvar på samma ställe till dess att någon kom för att hämta mig. Därför är jag också van att få ta mig igenom en situation i taget på ett eller annat vis. Med detta vill jag säga att jag under uppväxten tagit dessa situationer som de är men aldrig riktigt refl ekterat över allt som jag varit med om. Nu som vuxen förstå jag vidden av att jag föddes in i ett livstrauma. Att skriva boken har varit en stor hjälp för mig att förstå detta.