Reportage om flyktingarna från kriget i Ukraina »Kriget pågår inte bara när kanonerna dånar, det pågår också när människornas liv krossas och förstörs.« Jelena Kostiutjenko Fredstiden är över. När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022 tvingades miljontals ukrainare på flykt. Detta är berättelsen om några av dem. Här möter vi en sjuksyster, en markforskare, en gardinförsäljare, en hivaktivist, en taxichaufför, en barnhemsföreståndare, Roma och Julia, och många, många fler. Ingen var beredd på att han eller hon skulle bli tvungen att fly. Det är framgångsrika, välbärgade, yrkesarbetande människor, och så visade det sig att vem som helst kan bli flykting -- till och med medborgare i landet från vars armé flyktingarna flyr. »Jag tror att det är en rysk reporter som måste skriva om de här människorna, som ett första steg i den botgöring och gottgörelse som Ryssland är skyldigt Ukraina.« Valerij Panjusjkin Valerij Panjusjkin, född 1969, är en av Rysslands mest respekterade reportrar och har skrivit elva böcker, bl.a. en bok om Gazprom (tillsammans med Michail Zygar). ur Vargtimmen »Viktoria Svetlitj ska resa iväg med dottern, men får tårar i ögonen vid blotta tanken på att hon måste lämna kvar det gamla pianot och, inte minst, alla blommor. Lägenheten är full av blommor. Orkidéer, citrusträd, palmer. Viktoria har gröna fingrar, som det heter, och får allt att växa. Viktoria sätter blomkrukorna i vattenbad, men hur länge kommer de att vara borta? En månad? Ett år? Resten av livet? Hur som helst, blommorna kommer att vissna och dö, tänker Viktoria, men nere i porten stöter hon på en granne som föreslår att hon ska ställa ut blommorna i trappan. Grannen säger till alla som flyr från huset att de ska ställa ut blommorna i trappan. Själv ska hon ingenstans och vattnar gärna alla blommor så länge hon lever. Ett litet vardagligt offer.« Kritikerröster:»Han har skrivit ett litterärt reportage om ukrainska flyktingar, alltså en rysk journalist som skriver om ukrainska flyktingar, och den är otroligt överraskande, nyanserad och finstämd, och skriven utifrån en känsla av skam och medskyldighet till det som händer, vilket gör att han närmar sig de här människorna som han skriver om med en otrolig värdighet. Ja, den är väldigt fin.« Fredrik Wadström, P1»... den bästa skildring jag hittills har läst av de kaotiska villkor som rådde i Ukraina alldeles i början av kriget, men också av de heroiska insatser som gjordes av frivilligorganisationer under fullständigt livsfarliga förhållanden för att hjälpa människor som desperat flydde från sina hem när Ryssland hade anfallit.[...] I dag bor Valerij Panjusjkin med sin familj i Riga. Jag ser hans bok som en botgörargärning. Han vill göra bot genom att ge en röst åt några av de miljoner människor som blivit flyktingar på grund av hans hemlands krig.« Stig Fredriksson, Expressen