Abgar tittade på sina söner som åt på de sista brödbitarna. De var endast tre och fyra år gamla, så de kunde inte hjälpa till med försörjningen. Han tittade tillbaka på Rakel. Hennes gröna ögon var alldeles glansiga. Även hon visste hur allvarlig situationen var, men hon hade inte tappat hoppet. Hennes en gång så vackra svarta hår var slitet och de trasiga kläderna hon bar skyddade inte mot kylan. Abgar vände snabbt blicken ifrån henne. Han skämdes att se på henne. Inför prästen och Gud hade han lovat att ta hand om henne, det löftet hade han misslyckats att infria. – Nu sover vi, i morgon måste vi upp tidigt och fortsätta vår färd söderut, sa Abgar och klappade sina söner på huvudet. De lade sig alla runt elden, utom Rakel som satt och vakade en stund, ovetande om att de inte var ensamma. Lite längre ner längs floden hade nämligen någon rest ett tält. Det var kung Harons vakter som slagit upp läger för natten. De vaktade den södra delen av rikets gräns. En av vakterna hade fått syn