En barnlängtande kvinna som närmar sig 40 blir utan förvarning lämnad av sin sambo, mitt under pågående provrörsprocess. I stället för att fortsätta kämpa vidare mot det som länge har varit deras gemensamma dröm behöver han plötsligt tid för att komma fram till vad han verkligen vill. Men han släpper inte taget på riktigt, utan kommer tillbaka och lämnar, gång på gång. Kvinnan låter honom hållas i hopp om att allt ska bli bra igen, för vad skulle alternativet vara? Att hinna träffa någon ny som hon kan bilda familj med nu när äggen redan är på upphällningen känns inte realistiskt. Men till slut börjar hon vackla, och av en slump stöter hon ihop med den evige ungkarlen Gulliver Ull som hon inleder en passionerad relation med. Gulliver Ull har aldrig haft ett riktigt förhållande och är typen som bara lever för dagen utan löften eller krav han har aldrig strävat efter någonting och det sista han längtar efter är barn och familj. Kvinnans känslor för Gulliver Ull får henne att grubbla över barnfrågan. Är längtan efter ett barn värt att kväva alla känslor för? Finns det verkligen garantier för att ett barn gör en lyckligare, eller är hon bara en slav under konventioner? Samtidigt: vad finns kvar den dagen då passionen tar slut? Hon börjar också reflektera över sitt eget ursprung som adopterad. Varför lämnades hon bort av sin biologiska mamma, och varför har hennes adoptivmamma alltid varit så olycklig? Barnet jag aldrig är en berörande och underhållande samtidsroman som på ett obarmhärtigt sätt skildrar den tröstlösa kampen för att få ett barn, med hormonbehandlingar, äggplock, sprutor och missfall och stressen som uppstår när det snart är för sent.