Alla skrattar. Till och med Staffan fnissar. Hon springer därifrån, ut från skolan och rakt in i skogen. Hon springer tills hon inte orkar längre. Då sätter hon sig ner och lutar ryggen mot ett träd. - Dit går jag aldrig mer, säger hon högt för sig själv. - Varför inte det? En ljus och hemtrevlig röst svarar någonstans i trädet. Svisch, svosch, så tumlar något ner från stammen och landar framför Sanna. - Hej, Ruttis heter jag! säger en liten glad och rund figur med flätor som står åt alla håll kring huvudet. Och så börjar äventyret... Utdrag ur boken: Tossingar överallt De kryper genom ett runt hål i väggen och kommer in i ett rum till. Här är det tossingar på golvet, tossingar på sängar och tossingar i hängmattor i taket. När Sanna kommer in i rummet hoppar och klättrar alla tossingarna ner på golvet och landar runt Sanna i en enda röra. - Hej! säger Sanna tyst. Plötsligt känner hon sig blyg. - Hej, hej, hej! ropar alla tossingarna som nu trängs runt Sanna. - Är alla dom här dina kusiner? frågar Sanna och vänder sig mot Ruttis. - Klart som korvspat! - Vad roligt att ha så många kusiner, säger Sanna och känner sig lite avundsjuk. Hon har bara en och han är redan vuxen. - Du kan vara vår människokusin om du vill, föreslår Ruttis. Ruttis är den bästa kompis man kan ha, tänker Sanna. - Då blir Gammelmormor din Gammelmormor också, säger Ruttis. Sanna nickar. Det här är för bra för att vara sant, tänker hon. Så fort Ruttis tystnat klämmer sig en tossing fram och tar tag i Sannas hår. - Hej, vad lent och fint hår du har, säger tossingen. - Krullitott heter jag. Krullitotts hår är gräsgrönt och så lockigt att det står rakt ut runt hela huvudet. - Du också, säger Sanna. Sedan kommer de fram och tar på Sanna, en efter en, och säger sina namn. De är så många att Sanna tappar räkningen och namnen kommer hon inte heller ihåg. Plötsligt märker Sanna att hon är hungrig. Det börjar också bli lite jobbigt med alla små händer som nyper och klappar henne på armar, händer, huvudet och lite överallt. - Jag måste nog gå hem nu, säger hon. Ruttis tar Sannas hand och tillsammans säger de hejdå till alla tossingkusinerna. - Nu ska du få svischa ut med mig, säger Ruttis. - Vi tar utfönstret. Hon öppnar ett fönster i det yttre rummet. Gammelmormor syns inte till. - Tut, tut! Nu ska vi ut! ropar Ruttis. - Häng med nu! Och svisch, svisch, brak och knak, så rullar de runt bland barr och löv på marken igen. Att svischa ut och in så där gör en alldeles lycklig, det gladbubblar i magen och i hela kroppen på Sanna. Men så kommer hon ihåg att det är skola som vanligt i morgon. - Gammelmormor tycker inte om att vi går i skolan, säger Ruttis. - Hon tycker att vi kan lära oss det vi behöver av henne och av varandra. Och av livet självt, brukar hon säga när jag tjatar. Ruttis ser lite ledsen ut. - Men i morgon tänker jag smita dit i alla fall, säger Ruttis och ser bestämd ut. - Och jag måste väl dit, antar jag. - Tänk om vi ändå gick i samma skola, vad mycket r...