Varje år bevittnar vi fortfarande hur "ledarlösa" sociala rörelser bryter fram. Från Nordafrika och Mellanöstern till Europa, från Nordamerika till Ostasien, har dessa rörelser överraskat och förbryllat journalister, analytiker, politiska aktörer, poliskårer och regeringar. Också aktivisterna själva har ofta haft svårt att förstå och bedöma styrkan och effektiviteten i de nya horisontella rörelserna. Varför har dessa rörelser, som ger uttryck för behoven och begären hos så många människor, inte lyckats uppnå bestående förändringar och ett mer rättvist samhälle? Somliga tror att om de sociala rörelserna bara kunde hitta nya ledare skulle de återfå sin forna glans och kunna förverkliga projekt för social omvandling och frigörelse. Var, frågar de sig, kan vi idag hitta en ny Martin Luther King Jr, en Rudi Dutschke, en Patrice Lumumba eller en Steve Biko? Vart har alla ledare tagit vägen? Även om dagens ledarlösa och spontana politiska organisationer inte räcker, är det varken möjligt eller önskvärt att återgå till mer traditionella och centraliserade former av politiskt ledarskap. Vad som i stället krävs, menar Michael Hardt och Antonio Negri, är en omkastning av rollerna mellan multituden och ledarna i de politiska rörelserna. Ledarna bör hålla sig till det kortsiktiga, taktiska agerandet, medan multituden styr över strategin. Med andra ord bör de långsiktiga målen formuleras av kollektivet, snarare än av vissa utvalda förgrundsfigurer. Genom att vidareutveckla idéerna från sin välkända Imperiet-trilogi har Hardt och Negri i Samling utarbetat ett angeläget förslag om hur dagens stora horisontella rörelser kan utveckla en kollektiv förmåga till strategiskt tänkande och politiskt beslutsfattande för att uppnå bestående demokratiska förändringar.