Att styra de levande (1979-1980) innebär en vändpunkt i Foucaults föreläsningar vid Collège de France. Den historia om "sanningsregimerna" som varit ett genomgående tema förändras nu genom att han ger den en ny inriktning. Undersökningarna som påbörjades inom juridiken och rättsväsendet och fortsatte inom politikens fält - först genom temat makt-vetande och sedan genom frågan om regerandekomplexet - kommer nu att beröra ett etiskt område som Foucault hädanefter aldrig skulle lämna, nämligen frågan om självets tekniker och praktiker. Foucault tar avstamp i en grundläggande fråga: Hur kommer det sig att styrandet av människorna i den kristna västerländska kulturen förutsätter "sanningsakter" som kräver att subjektet säger sanningen om sig själv, att han bekänner sina synder och begär, blottlägger sitt själstillstånd etc.? Denna problemställning leder fram till en analys av de "sanningsakter" som utmärker den tidiga kristendomen i form av dopets, botgöringens och den andliga vägledningens praktiker. Foucault väljer att intressera sig för de handlingar som får den troende att manifestera sanningen om sig själv som en oändligt felbar varelse. Från det offentliga uttrycket för den troendes tillstånd som syndare och botgöringens ritualer till den minutiösa verbaliseringen av hans mest intima tankar i samvetsrannsakningen skisserar Foucault hur en pastoral ekonomi centrerad kring bekännelsen successivt framträder. Att styra de levande är den första i raden av undersökningar som Foucault företog inom etikens område, såväl i sina föreläsningar vid Collège de France som i de sista banden av Sexualitetens historia.