Tusen platåer är den andra och avslutande delen av filosofen Gilles Deleuzes och psykoanalytikern Félix Guattaris monumentala tvåbandsverk Kapitalism och schizofreni. Precis som i del ett, Anti-Oidipus, ifrågasätts såväl strukturalismens grundvalar som den traditionella marxismen och psykoanalysen, men i Tusen platåer är författarnas teoretiska ramverk - en närmast hallucinatorisk väv av neologismer och kätterskt bruk av skilda vetenskapliga discipliner - integrerat i bokens själva form. Texten består inte av kapitel disponerade i kronologisk följd, utan av en samling "platåer" som överlappar och interagerar med varandra och som kan läsas i vilken ordning som helst. Deleuzes och Guattaris oförsonliga kritik av dialektiskt tänkande och enhetlig systematik leder dem kors och tvärs genom historien och det mänskliga vetandet, från den "arkaiska statens" uppkomst till lingvistikens återvändsgränder, genom den amerikanska litteraturen via zoologin och botaniken och tillbaka till nomadisk metallurgi, minoritär demografi och det epistemologiska motståndet mot "kunglig vetenskap". Denna mångfaldiga anordning av vitt skilda linjer och perspektiv genomsyras emellertid av en ständigt närvarande tematik: det sociala fältets förändring i förhållande till konst, vetenskap och politik. Tusen platåer är i flera avseenden ett banbrytande verk som både har citerats flitigt och upphöjts till kultstatus, men som också har rönt ett avsevärt inflytande på de senaste decenniernas samhällskritiska tankeströmningar och idétraditioner.