När novellsamlingen Det var en gång publicerades i Iran 1922 väckte den minst sagt blandade känslor. Prästerskapet anklagade Jamalzadeh (1892-1997) för blasfemi och andra menade att han förolämpade den iranska nationen. Det blev så tumultartade reaktioner att man till och med brände boken i bokbål på torgen i Teheran. Samtidigt förstod hans litterära kolleger att Jamalzadeh införde något helt nytt i den litterära världen i Iran; han var den förste iranske författaren att skriva noveller av västerländsk modell, mästerliga noveller med nytt innehåll och i en ny språklig dräkt. Novellsamlingen blev därför epokgörande. Novellerna är helt olika varandra vad gäller ämnesval, men de är alla lika spännande, lika angelägna när de kritiserar olika aspekter av samhället, lika medmänskliga när de skildrar människans villkor, men framför allt är de lika i ett avseende: en obetalbar sär-egen humor, ibland med en bitande satir, då Jamalzadeh kritiserar politikernas korruption, prästerskapets hyckleri, de sociala orättvisorna, kvinnans undanskymda ställning och det västerländska inflytandet.