Ur boken, som handlar om uppväxten i frikyrkans hägn på 1940-1950 talet, där den bedrägligt varma gemenskapen gjorde det svårt att stå emot det sociala trycket: . . . vi levde som i ett ghetto, umgicks bara med gelikar, både till fest och till vardags . . .utanför fanns det okända, spännande och lockande, innanför tryggheten, gemenskapen och gänget . . . vi lärde oss att låtsas, att ljuga och smyga . . . att säga djävla var inte lika syndigt som att säga knulla, för det kunde man få smäll . . . "syndakatalogen" spärrade vägen för andliga upplevelser . . . jag ville inte bli tvingad in i ceremonier, som jag innerst inne inte hade varit med om att bestämma . . . ändå inser jag att det är bäst att hålla sig till den värld, där jag trots allt känner mig hemma, där jag trivs, har roligt och har mängder av kamrater . . . hur det än förhåller sig, kommer jag ändå alltid att spela de gamla "syndomsångerna" som ibland handlar om gator av guld och om det himmelska palatset,(som även om jag inte tror på det, väntar alla baptister en dag), eftersom de innehåller vackra metaforer och förknippas med den härligt varma stämningen och väcker ljuva barndomsminnen