SVENSKA FORNSÅNGER utkom i tre delar 1834-1842. Verket har ansetts vara den första vetenskapliga visutgåvan i Sverige och den har blivit ett standardverk inom nordisk folklore- och visforskning. Den tredje delen, som upptar sånglekar, barnvisor, lekar och ramsor, har betraktats som ett pionjärarbete; den är den första samlingen småvisor av det här slaget som givits ut i tryck. Samlingens utgivare Adolf Iwar Arwidsson (1791-1848) var född i Finland men blev på grund av sin politiska verksamhet tvungen att lämna landet. Hans yrkesverksamma liv var knutet till Kungliga biblioteket i Stockholm, där han kom i kontakt med kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääfs (1786-1872) stora vissamling. Det ledde till ett inspirerande samarbete med Rääf, som aktivt deltog i redigeringsarbetet. Det är i huvudsak Rääfs samling som ligger till grund för Svenska fornsånger, men vid utgivningen av verkets tredje del inspirerades Arwidsson att ta med en del sånglekar ur den finländska traditionen. Svenska fornsånger kom därigenom att få stor genomslagskraft även i Finland. Denna tredje del av Svenska Fornsånger har under lång tid varit svåråtkomlig. Här ges den ut i faksimil drygt 170 år efter att den först utkom. I en omfattande inledning redogör Märta Ramsten och Ann-Mari Häggman för utgåvans bakgrund och dess betydelse för modern visforskning.