Relationen mellan kvinnor och män dominerar i Marlen Haushofers noveller: det behöver inte vara mellan man och hustru, det kan också vara mellan mor och son, mellan lärare och elev, mellan en hyresvärdinna och hennes inneboende. Ibland lyssnar människorna inte på varandra, då studsar orden tillbaka till läsaren. En del av hennes novellfigurer är dagdrömmare, någon har mardrömmar. Några försvinner och dör. Översättaren Anders Björnsson har skrivit att "hennes prosa är gnolande, inte påstående". Han fortsätter: "Det finns inga dygder, bara laster i denna väv av förbindelser, och den oreflekterade normaliteten är ingenting annat än ett fängelse för den absoluta majoriteten av människor. Man känner i Haushofers noveller doften av cigarrettrök, av lera, man hör slitna fraser, känner beklämning och modlöshet i luften." I hennes universum är livet ofta skört men aldrig som ett torrt löv utan snarare som en svag rännil som inte riktigt vill torka ut.