Stefan Grabinski (1887-1936) har blivit kallad "den polske Edgar Allan Poe" och jämförs ibland med H. P. Lovecraft; men kanske har han minst lika mycket gemensamt med landsmannen Bruno Schulz och en surrealist som Franz Kafka. Grabinski debuterade som författare redan 1908, men fick ett genombrott på 20-talet i skräckgenren med novellsamlingarna "Rörelsedemonen" (1919), "Den galne pilgrimen" (1920), "En sällsam berättelse" (1922) och "Eldens bok" (1922). Efter denna period av berömmelse försvann Grabinski från den litterära scenen och var under senare delen av sitt liv och fram till efter andra världskriget bortglömd, då han fick en renässans och "återupptäcktes" av litteraturkritikern Artur Hutnikiewicz, som ägnade honom en omfattande biografi; och inte minst av Stanislaw Lem: de var båda från Lviv. Lem läste hans noveller i sin ungdom och tog starkt intryck av dem. Grabinski avled utblottad på en kurort utanför Lviv i tbc, som han drabbats av redan i barndomen. Med "Fantasmagorier" introduceras Stefan Grabinskis författarskap, med ett brett urval noveller, för första gången på svenska i översättning av Dag Wiberg och Mariola Broniszewska.