Genom Jeremias Gotthelfs "Den svarta spindeln" (1842) flödar överraskningsmomenten ohejdat och hans uppfinningsrikedom verkar vara så gott som obegränsad. Berättelsen böljar fram från stora frodiga bondekalas innanför starka timmerväggar, där borden dignar av mäktiga gyllene brödkakor, köttstycken i mängd, tunga kannor med vin och massor av grädde till fasansfulla skräckscener som stegras till rena helvetesskildringar. I denna novell vidgas författarens annars ganska jordnära perspektiv genom mytiska och skakande existentiella motiv till något högdramatiskt och den lilla byn blir skådeplats för kampen mellan gott och ont: allt detta inramat av det storslagna schweiziska bergslandskapet. Rent formellt räknas Jeremias Gotthelf (1797-1854) till den litterära epoken Biedermeier, som präglas av ett intresse för eller ett fokus på det "lilla livet" med familjen och hembygden i centrum och tonen är ofta lågmäld och samtidigt innerlig. Det är förvisso sant att hans verk har en rad egenskaper som sammanfaller med dem som var typiska för Biedermeiertiden, men hans röst är mer passionerad och existentiellt intensivare än de flesta andras och han driver realismen i skildringarna längre än många. "Den svarta spindeln" är ett ypperligt exempel på detta.