När den portugisiske poeten Fernando Pessoa dog 1935, endast 47 år gammal var största delen av hans litterära produktion okänd eller bortglömd. Hans ställning som en av 1900-talets främsta diktare vilar i huvudsak på den utgivning som har ägt rum efter hans bortgång och som ännu inte är avslutad. Till de märkligaste upptäckterna hör Orons bok, i original utgiven så sent som 1982. Internationellt har denna bok väckt sensation. Fernando Pessoa var en diktare som starkt upplevde människans gåtfulla sammansatthet, de myller av möjligheter som ryms inom jaget I sin poesi talar han genom flera sådana alternativa personligheter - heteronymer kallade han dem. I dagboken låter han en halvheteronym för ordet. Bokhållarbiträdet Boernardo Sores yttre tillvaro är händelsefattig och alltigenom glanslös. Så mycket öppnare, hänsynslösare och djupare är de reflexioner som Pessoa i "Orons bok" har anförtrott sitt halvt skugglika språkrör. Ur Bengt Holmquists inledning: Orons bok är ytterst innehållsrik, en outtröttlig genomgång av ett splittrat medvetande. I den moderna litteraturens vimmel har den inte många fullt värdiga motstycken. "En dag kommer man kanske att förstå att jag såsom igen annan uppfyllde min medfödda plikt att vara tolk för en del av vårt århundrade." Ur denna sista fras talar en suverän självkänsla: ibland visste den sönderslitne och ångestridne mycket väl vad hans "futila" bemödande var värda. Den insikten håller mot århundradets slut på att bli allmän egendom, i Sverige och i världen.