I självbiografierna susar åren så geschwint förbi, i alla fall för det mesta. Staffan Westerbergs Elvaåringen är annorlunda. Ideligen bromsas flödet upp, och man tvingas liksom springa ut och bända upp huven för att se efter vad som verkligen står där i texten, som i en diktsamling. Det kan vara en vacker rad,det låg ett ljust skimmer av framtid över våra hus, eller något anslående som måste läsas om just för att det är anslående, eller kanske bara lite skevt fast på ett ovanligt vis: Åren gör en oren. Det är det stora vemodet i livet, för jag har ett behov av att solka ner mig, men jag är för feg för att tillhöra den där skitiga typen som ingen vill veta om. Petter Lindgren / Aftonbladet 15 december, 2010