Bosse har accepterat sin bisexualitet men vill inte avstå från att bli pappa. När han möter Ulrika en violinist i Kungliga Hovkapellet öppnas möjligheten att leva ett traditionellt familjeliv. Han berättar för henne om sin läggning men anar inte att han bär på en dödlig sjukdom, för året är 1982 och ingen känner ännu till aids. 1984 föds deras dotter och tre år senare dör Bosse omgiven av tystnad och panikartad rädsla. Hans läkare är hans ovärderliga stöd. Fanny söker under sin uppväxt efter sin pappa och växer upp med en skönmålad bild av honom. Samtidigt präglas barndomen av kritik mot mamman som inte orkar ge de nödvändiga förklaringarna. Den idoliserade bilden ersätts brutalt av sanningen om hans död. Ulrika håller traumat ifrån sig och hittar successivt tillbaka till livet, men historien förblir obearbetad. Så plötsligt en dag är det dags att avsluta det som aldrig blev avslutat. Boken om Bo vill ge röst åt de som var med när det hände och hedra den man som inte kunde leva som den han var, i en tid som krävde heteronormalitet. Denna bok har blivit en varm ömsesidig bearbetning av det hittills outsagda.