Dessa dikter föddes inte på en enda plats. De bär spår av byar och städer, av krig och stillhet, av barndomens landskap och exilens långa vägar. Mellan deras rader vandrar människor som lämnat mycket bakom sig, men som ännu bär sina första himlar inom sig. Många av dikterna rör sig mellan två världar: minnet och nuet. De återvänder till det som gått förlorat, men stannar inte där. Också i sorgen finns en envis längtan efter ljus, efter förundran och efter en mänsklighet som ännu inte har gett upp sig själv. I denna bok är exilen inte bara en förlust. Den är också ett tillstånd där människan lär sig att se på nytt. Att lyssna till tystnaden. Att upptäcka hur minnet fortsätter att leva i träden, i fåglarna, i dofter som färdas längre än avstånd och år. Det är en diktsamling om en människa som försöker behålla sin oskuld mitt i förödelsen.