Häxbrygd är en roman som utspelar sig ungefär 15 år efter kriget. Vilket krig kanske ni undrar. Jo, nästa krig. De, så kallade, bombmattor av missilbärande drönare som drog in över huvudstaden, var det värsta mänskligheten någonsin upplevt. På bara några få räder var hela Stockholms innerstad lagd i ruiner och dödsoffren var legio då allt skett så hastigt att endast ett fåtal lyckades fly. Larsa Rusell - bokens jag - vantrivs i det återuppbyggda Stockholm som styrs av en helt ny tidsanda som ser effektivitet, tillväxt, lönsamhet och egenintressen som honnörsord. Något som också avspeglar sig i medborgarnas skönhetsideal. Larsa lyckas dock finna en tillflyktsort som är svår att förklara med logik och förnuft. Kalla det eskapism om ni vill, men det är lik förbaskat en verklighet som skiljer sig på alla punkter från den sterila och opersonliga värld som byggts upp ur den forna huvudstadens ruiner. På denna mystiska plats går - som sagt - inte allt att förklara med förnuftet, men Larsa lär sig att hellre ta till sig det goda än att ifrågasätta det. Han lär känna medborgarna på denna ort och han inser att han har mycket att lära sig. Mycket som borde vara självklarheter men som förkastats i den värld han kommer ifrån då det inte anses lukrativt. Läsaren bör förbereda sig på att det i denna berättelse förekommer både magi och andra oförklarliga saker, men den som har ett öppet sinne och inte förkastar drömmarna har lättare att ta till sig denna berättelse.