Kan en dysfunktionell uppväxt vändas till något konstruktivt? Den här boken är något så ovanligt som en berättelse om en dysfunktionell uppväxt kantad av våld och övergrepp men där författaren försöker visa på vägar ut ur det. Man säger ofta att man är mer än sin diagnos men sedan stannar det där. Med utgång från sin egen berättelse försöker Lasse Andersson visa på vägar ut ur stigmatisering och ge strategier. Boken är något så ovanligt som både en personlig berättelse samt en metodbok. Dessutom är den skriven av en person med egen diagnos som har en lång erfarenhet av att arbeta med personer som har diagnoser. Det är en resa från utanförskap till att bli välutbildad och ha förmånen att få dela med sig av sin kunskap till andra. Kan man verkligen förlåta övergrepp och sedan gå vidare? Lasse menar att det går och att man kan ha en vinst av det. Men Lasse är också noga med att peka på att en diagnos är inte en superkraft men alla människor har starka och svaga sidor. Vi måste använda våra starka sidor för att kompensera och det är där nyckeln till framgång finns. Motivationen att aldrig bli som sin pappa drev Lasse att till slut trots usla betyg, avhoppad skolgång att ändå se till att kunna studera och vända livet. Men det handlar om så mycket mer. En enorm kärlek till sin fru och sina barn vilket avspeglas i hela boken. Att ha turen att träffa den person som blev hans hustru och som varit en bidragande del i att inte vara hemlös och uteliggare i dag. Det i sin tur kräver en stor portion ödmjukhet menar han. Min mamma var den elakaste människa jag träffat men också den snällaste människan jag träffat. Jag har valt att använda hennes positiva sidor i mitt liv och arbete, säger Lasse.