Denna berättelse har rötterna i min egen barndomstid i Finland och Sverige. Sverige erbjöd finska barn en tillfällig fristad undan matbrist och krigsfara. Sovjet krävde landöverträdelser och hotade med invasion. I Finland fruktade man att landet skulle bli helt annekterat med massdeporteringar till Sibirien av den vuxna befölkningen. Min familj bodde nära Helsingfors flygplats Malm i byn Puistola och kort efter nyåret 1944 sattes vi på tåget. Näst yngst av fyra syskon, två äldre systrar och en lillebror 20 månader, vaknade vi upp i ett nytt land långt hemifrån. Vi förstod inte språket, ingen förstod oss. Vi särades fastän vi bodde ganska nära varandra och längtade hem till Finland trots välståndet i Sverige. Vi som var yngst måste stanna längst. Skolbarnen skulle börja skolan efter vapenstilleståndet den 22 sept 1944.1946 togs vi yngre hem.Vissa barn kom aldrig hem, de som t.ex. hade mist båda föräldrarna. "Dagar på låtsas" handlar om resorna och dragkampen mellan familjerna. Krigsbarnen pyntades och skämdes bort med sötat bröd och godsaker. Ändå avslöjar bilderna sorg och rädsla. Även dragkampen som uppstod inombords hos barnen själva skildras.Vems barn är jag? I lekarna ifrågasattes identiteten: är du en vän eller en inkräktare? Foton på barnen sändes hem. Samtidigt fortgick kriget. Pappor, bröder och söner stupade. Vad skulle det bli av det finska folket? En folkspillra utspridd över världen? Barnen måste räddas till varje pris även om de förlorades till en granne. Barnlösa såg en chans som möttes av barnens förväntningar. Skolgårdarna blev mer än lekplatser även arenor för uppgörelser om etnicitet, religioner, språk m.m. Lekarna fick andra och allvarligare innehåll, barnen mätte sig med varandra. Samma sak upprepades i Finland, återvändarna ifrågasattes och fick tåla kritik.