Hon vänder sig om och ser på mig, ren och skär viljestyrka och jävelskap i hela hennes sätt att hålla sig. En hel naturkraft nedkokad till en individ, hela världens vindar insvepta i ett väsen på tretton år med det solblekta håret stoppat bakom öronen och becksvart vatten glittrande bakom sig.Litar du inte på mig? Hennes röst är stadig och lyckas precis färdas över avståndet mellan oss utan att skrika. Den är fnittrig. Utmanande. Och jag har absolut inget att komma med. *När Rio åker på läger sommaren innan sjuan förväntar hon sig inget annat än att vara oändligt uttråkad. Det enda som känns värre än att vara strandad på ett läger där hon inte känner någon är tanken på att högstadiet snart börjar och att hon inte vet vad det innebär. Hur gör en när en växer upp? Varför verkar alla andra ha sån koll? Och så mitt i all förvirring finns Indigo som på något vis gör allting så mycket enklare, och så mycket svårare, bara genom att finnas till.