I det postdemokratiska tillståndet upprätthålls demokratins formella strukturer - fria val, yttrandefrihet, fri press med mera - men de har börjat tömmas på innehåll och vitalitet. Politiken bestäms mer av opinionsundersökningar än av gräsrötterna i partiorganisationerna, och det politiska samtalet mer av kalkylerade medieutspel än av ideologier. Den stora majoriteten av befolkningen är partipolitiskt passiv. Partierna tappar i medlemsantal, vilket leder till att ledningarna blir beroende av opinionsundersökningar för att kunna forma politiken och av reklambranschen för att föra ut den.Samtidigt som detta sker benämns allt fler saker "demokratiska": Demokratisk design, demokratisk arkitektur, demokratiska museer... Många, inte minst unga, vänder sina förhoppningar till kulturen som en plats att verka politiskt på. Kulturen håller på att ta över politikens roll och bli den främsta spelplatsen för det demokratiska samtalet. Medan tidningens ledarsida ägnar sig åt det maktpolitiska spelet, diskuteras grundläggande politiska och ideologiska frågor på kultursidan, men också på museet och i konsten. Konsten ges uppdraget att initiera demokratiska samtal, stadsplaneringen att verka för den demokratiska staden och museet att bli en demokratisk mötesplats. Vad betyder detta för kulturen - och för demokratin?Jeff Werner är professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Han har tidigare gett ut böcker om bland annat svenskhet: Blond och blåögd. Vithet, svenskhet och visuell kultur (2014), om politisk konst: Upp med rullgardinerna! Konsten i Göteborg under 1960- och 1970-talet (2009, tillsammans med Kristoffer Arvidsson) samt om svensk kultur i USA: Medelvägens estetik. Sverigebilder i USA(2008).