Det är länge sedan hon lämnade hembyn i Österbotten. Föräldrarna är döda. Barnatron den som var mer skrämmande än tröstande har somnat in. Söndagsskolbibeln, den hon i tonåren sydde ett jeans fodral till, har hon gömt undan. Ibland besöker hon hemlandet, men aldrig någonsin barndoms kapellet Betel. Det känns för trångt och för instängt, fyllt av smärtsamma minnen. En morgon upptäcker hon att Betel är rivet. Någon har lagt upp en bild på Facebook. Barndoms kapellet är tömt, skändat och fördärvat. En ruinhög. Det ser sönderbombat ut, som på bilderna ur pappas fotoalbum från kriget. Hon har länge misstänkt att hennes gudsbild varit en billig hötorgskopia, snabbt skissad med ängslans kritstreck. Finns det ett original, en annan bild av Gud, eller har alla sina egna bilder? Är Gud bara en kraft som inte går att förstå? Är det därför alla bilder blir så tafatta och färgade av mänskliga drag olika, beroende på i vilken kultur och i vilket sammanhang bilderna växt fram?