Med ett konstnärligt och poetiskt anslag förmedlar författaren glimtar av människans sökande efter Gud - hennes undran inför livets djupaste och mest svindlande frågor. «Vi dimper ner på denna blå planet som dansar kring ett flammande eldklot, i ett universum större än vi någonsin kan omfatta.» (s. 14) Inför detta storslagna mysterium har människor i alla tider ställt de stora frågorna: Varför föds vi? Varför dör vi? Vad är meningen med allt? «Och det som vi kallade tomhet, det vi fruktade skulle vara intet, det är fyllt till brädden av närvaro, av mening, av kärlek, av den sanning som berör allt levande. Du är inte ensam. Du har aldrig varit det.» (s. 40) Det är genom meditation och självkännedom som människan finner det som hon alltid sökt. Det ängsliga och oroliga hjärtat finner där till slut vila och ro - om hon till sist kapitulerar inför insikten om att skapelsens ljus funnits inom henne hela tiden. «Natten övergår i gryning. Bränner alla skuggor. Skänker hopp. Rör min hand mot vattenytan. Berör lätt vid gränsen. Månens bild suddas ut.» (s. 157)