Jag gick in i väggen, igenom den länge, länge och ut på andra sidan. Det hårdaste i väggen var jag själv! Det var svårt att hoppa av Lutherkarusellen. Hoppa? Nej jag föll och föll. En stor bit av mig ville upp igen, men klarade inte av det. Den andra delen av mig fick då varsamt ta hand om den första, trösta. Överstyr är mina erfarenheter och känslor nedtecknade i prosadikt-form, under den tid då jag drabbades av utmattningssyndrom och den därpå följande långa bergochdalbanan upp och ut ur tillståndet. Jag fann att jag var tvungen att överge mitt vårdyrke. I dikten på sidan 112 beskriver jag det såhär: Jag måste inte vara läkare längre men vägen därifrån GÖR ONT. Frustrationen i att det görs omöjligt för mig att vara läkare på grund av ekonomismen, de kraftslukande administrativa kraven, dumheterna, felsatsningarna ovanifrån och de etiska dilemman allt detta innebär för mig. Ledsen, förtvivlad, värdelös? Så småningom nyorienterade jag mig och det blev ett glädjemöte med livet. Till dig som är nära, mitt i eller varit där: Du är inte ensam och det finns hopp. Jag lovar dig.