"Oäktingen 2" är en uppföljare till boken "Oäktingen - på väg mot framtiden". Jag har i min nya bok utförligare försökt beskriva min mammas svåra situation under tiden mellan min tillblivelse midsommarafton år 1939 och min vistelse på Umeå Lasarett i mars 1941 och därefter tiden fram till 1945. Hur klarade min mamma av att varje dag se mina livsvariga vanställningar som är obotliga? Se mig fortfarande hasa fram på golven på min bak som 3-åring samtidigt som min lillebror sprang omkring i huset. Mitt första säkra minne är när jag sommaren 1944 tillsammans med jämnåriga barn lekte på byns landsväg och sedan med svår huvudskada bars hem på min styvfars axel från en olycka där en yngling-man cyklat rakt över mig. Under tiden mellan olyckan och att jag vaknade ur medvetslösheten finns en tidslucka. Vid uppvaknandet minns jag den svåra svidande smärtan i mitt huvud och att jag svettades ymnigt. Jag minns också ögonblicket när vi kommit hem och min mamma försökte rengöra såret på huvudets högra främre del och att hon avbröt när hon såg hjärnsubstans i blod-hår-gröten på huvudet (mammas berättelse). Jag lades därefter i min säng och jag "sov" sedan 25 timmar i ett sträck. Jag har idag i högre ålder en fullt synlig grop i kraniets högra främre del. Detta hände sommaren 1944 och ingen ringde sjukvården eller polisen. Det som i övrigt hände under mina levnadsår 0 - 4 bygger på berättelser från min mamma och styvpappa och från mormor och mostrar och andra personer som hörde till min familjs inre krets. Därefter bygger min berättelse på mitt eget minne som är omvittnat gott och på skriftliga urkunder. Jag har organiserat om kapitelindelningen i den nya boken så att berättelsen om mitt liv är någorlunda i tidsföljd.