Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.