Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den bara kunde kom ma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven. Någon annanstans i staden finns en ung kvinna. Hon har lyckats med allt det där. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar bostadsrätt med äkta trägolv och högt i tak med sin svenske pojkvän. Så bra att barndomen i Iran känns som en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen. Araben är en roman om våra livsval och om skulden de för med sig. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. till barnen, för det som gick förlorat och för den förälder man inte klarade av att vara. och till för äldrarna, för allt det de gav upp.