Mitt anspråk på livet och på mig själv har sjunkit i takt med årens gång. Nu vet jag bortom allt tvivel att jag inte kommer att bli den visa, mogna personen som jag en gång trodde att jag skulle bli. Jag vet djupt inifrån mig själv att vi människor är spruckna kärl, kantstötta och otillräckliga. Men jag vet också att vi är oändligt mycket mer än så. Att vår kapacitet att växa som människor, att göra skillnad i vår lilla värld, är större än vi tror. I Mer levande med åren skriver Patricia Tudor-Sandahl om modet att åldras ur ett existentiellt perspektiv, om att inte nöja sig med att leva på ytan av sig själv och om att bli sams med det paradoxala och motsägelsefulla som ryms inom oss människor. Att den stora Kungsholmens kyrka i Stockholm, en höstregnig tisdagskväll, fylls till bristningsgränsen när Patricia talar om ämnet, visar att hon inte är ensam om att känna längtan efter fördjupning. Nu finns hennes kloka och insiktsfulla tankar samlade i en bok som ingjuter hopp och en känsla för livets meningsfullhet och möjligheter, oavsett ålder och livssituation.